Horaklitorisius sänder paskill till Francesca av Fabii

År 122 efter vår tideräknings början levde Bobadeinde som plebej i det antika Rom. Efter Lex Canuleia 445 f.v.t. hade patriciernas ställning successivt försvagats, och det ledde till att Horaklitorisius, som han så försmädligt hade döpts till, kunde avancera i graderna tämligen snabbt genom lika delar krigsstrategisk briljans och en enträgen vilja att slicka tribunen i rektum. En annan sak som hade stärkt hans ställning var hans förhållande med den fagra tillika dominanta patriciern Francesca av Fabii. De hade inlett en liaison år 119 och hållit det hela på vad man skulle kunna kalla en rimlig nivå; deras relation var ingalunda offentlig men inte heller hemlig; officiös torde vara en lämplig beskrivning av ärendet.

Horaklitorisius visste att han blott var en marionettdocka och att den dompterande kvinnan gjorde vad helst hon behagade med sin kopulationsvillige undersåte. Det fanns emellertid en del saker han inte kunde tåla, och det var om någon lägre stående utmanade honom härvidlag; det var lika mycket heder inblandat för en plebej som för en överklassare, och i alla händelser framstod han som ett praktfån om han inte agerade i fall någon dristade sig till att göra närmanden på hans överordnade kvinna. Han visste att Francesca älskade älskog mer än sina egna avkommor och för honom gällde det därför att prestera i sänghalmen gång efter annan så att hon inte kom på andra tankar och fick för sig att byta ut honom mot någon annan toyboy. Hans tankar kring detta började mala så intensivt i hans skalle att det, ironiskt nog, gick ut över just sängkammarexercisen. Hans manslem led plötsligt av akuta petrifieringsbryderier och hans cunnilingusekvilibrism reducerades till en orm som pliktskyldigt och reflexmässigt räcker utan tungan när den annalkar bytet. Han var med andra ord ett riktigt uselt ligg numer.

Vad som hände sedan kan ni nog ganska enkelt räkna ut. Francesca dumpade den sexuellt oförmögne Horaklitorisius och det hade inte gått mer än ett par dagar innan hon hade funnit sig ett nytt stycke ungtuppslegionär. Vid den tidpunkten befann sig Horaklitorisius ute i fält men ändå nåddes han tämligen omgående av den otrevliga nyheten. Han slet sitt hår i ilska och vreden kokade invärtes; Plutos ktoniska kraft strömmade inom honom. Vad skulle han ta sig för att göra? Hur skulle han låta substitutet få lida?

Under kvällarna satt han ner vid elden - i samband med striderna var hans tankar av förklarliga skäl inte fästa vid detta nederlag - och reflekterade över vad han skulle ta sig till. En kväll slog det honom att det var i alla händelser väntat att ge igen på ynglingen som tagit hans plats; det var meningslöst och skulle aldrig leda till att han fick tillbaka sin kvinna. I stället insåg han att det enda rätta var att rikta indignationen mot Francesca; hellre dö som en innovatör än att leva som en skamfylld medelmåtta. Han bestämde sig sedermera för att författa en paskill till Francesca, där han utan att på något vis röja sin identitet, smädade den lömska kvinnan för hennes svek. Han skrev, skrev och skrev - agget visste inga gränser, och det var närmast en orgasmliknande upplevelse att få rikta sin ilska mot någon som gjort honom så mycket ont. Detta skulle få henne att bli så förnärmad att hon nästan skulle ta livet av sig i skam.

Hur slutade det då? Någon slavinna i Fabiihuset agerade Pheme och skvallrade om att det var Horaklitorisius som hade författat smädeskriften. Francesca lät sända ut en kohort som slet vår skrivvillige antihjälte i stycken. Slutet gott, allting gott.