Bobadeinde åker till Paris

En dag i en annan dimension av verkligheten - om Karl Heim hade fått bestämma hade det kanske varit hos Gud själv som han vistades - var Bobadeinde i Sydkorea. I Sydkorea bor i stort sett bara koreaner, med sneda ögon, alltid vurmande för samsungs talrika elektronikprodukter medan de talar sitt konstiga språk. Där säger man väldigt ofta gamsa hamnida, vilket betyder bra på tyska. I detta land i fjärran öst kan man dessvärre också känna sig lätt vilsen, uttittad och bortkommen om man är en liten djungelslav från Lagos mest depraverade soptipp. Det enda som kan rädda en från knipan, stiga ned som en skänk från ovan, är en fransk skönhet - vi kan kalla henne Sophia, den gudomliga visheten personifierad.

Just en sådan inkarnation av den kvinnliga visdomen träffade allas vår Bobby D en dag i huvudstaden Seoul. Han satt där på en bänk på det alltid lika hektiska Seoul station, och kände sig som världens ensammaste varelse. Utblottad, utlämnad. Hungrig. Allena. Men så såg han henne komma - mot honom, med blicken fäst på den lille svarte. Hade himlarna plötsligt fallit ner? Var detta verkligen möjligt? I alla händelser var den vackra varelsen - rumsligt var hennes somafierade budskap anagogiskt men för hans manslem enkom tropologiskt - som enda europé på plats, och därtill vacker som en ärkeängels hora, minst sagt iögonfallande bland de överväldigande talrika och gulhyade kohorterna. Hennes ansikte var välformat, men sammantaget var troligtvis söt en mer lämplig beskrivning än vacker. Hon presenterade sig som Eidole, och nervöst började Bobadeinde stamma och kunde således inte dölja sin flagranta brist på världsvana eller kontakt med fagra frillor. Ja vad ska egentligen en okultiverad HIV-kaffer med en sådan puma att göra? Guds vägar äro outgrundliga - Herrens kärkek till sina undersåtar kan rentav innebära att han låter en doketeistisk - för inte kunde hon väl ha funnits på riktigt? - hetärfransyska stiga ned för att med sensuell franskbruten engelska ta den lilla savanten under sina änglavingar och medbringa honom till en strand i Busan i sydöstra hörnet av den koreanska peninsulan. När de några timmars expresstågsresande senare - 320 kilometer i timmen, så snabbt kan inte ens Usain Bolt springa med en riksha, reflekterade han enfaldigt - så befann sig på stadens finaste strand och tittade ut över Östra havet kom han. Det var som att hans säd, i närvaro av denna övermänskliga skönhet, växte till ett frö som blommade ut fullständigt när det vattnades med lika delar deifierad närhet och panoramautsikt. Tvivelsutan det bästa som Bobby Ewing AKA Lil John AKA Panty Ray hade varit med om i sitt fattiga liv - behöver det ens sägas?

Minnet av denna kvinna har sedan denna dag suttit som fastetsat i hans mörkbruna skinn. Skulle han någonsin, ens efter några jordsnurr i samsara, kunna glömma henne? Antagligen inte. Framför allt och ännu viktigare: skulle han få träffa henne igen? Hon kan väl, som sagt, inte ha funnits annat än som en synvilla eller doke? Varför ens ödsla tid och tankekraft på detta ouppnåeliga väsen, eller snarare antiväsen? Men så en dag, när vår hjälte precis låtit sig febrilknullas av Reinhard Bonnke i trekvart, får han ett meddelande på Facebook. Eidole vill att han kommer och hälsar på henne i Paris. Himlarna öppnade sig när lammet bröt det sjunde inseglet. Han bokade omedelbums på Ryan Airs hemsida men struntade av andliga skäl att checka in utan bagage. Vid Eidoles sida är han ändå fullkomlig.