Svart galla

När alla kvasikulturella förståsigpåare i mainstreammedia hajpar upp den vita yajurvedan gång efter annan föredrar jag alltjämt den svarta. När folk grillar med gasol grillar jag med kol. Efter regn kommer inte solsken utan mera regn. Och när folk ser saker positivt så ser jag allt svart. Inte alltid förstås (och nej jag tänker inte dra ännu ett dåligt skämt om att jag nästan bara möter andra blåblattar här i Lagos). Jag menar helt enkelt att, trots att mamma (vila i frid på soptippen) sa åt mig att alltid tänka positivt så är det inte så lätt alla gånger. Det är inte jättejätteroligt att arbeta som sexarbetare, fastän det även medför viss flexibilitet ur arbetstidstidssynpunkt. Jag är min egen chef (förutom när Henning vill leka vissa lekar där jag är hans skrivarsekreterare) och kan ta långa raster utan att bli hunsad av någon som är högre upp i hierarkin.

Allt detta leder oss fram till det faktum att den melankoli som kan drabba oss alla har att göra med just det svarta, rent etymologiskt. På svenska betyder det 'svart galla', av grekiskans (mel'as och cholê). Alla känner vi till kroppsvätsketeorin och hur eventuell obalans kan leda till drag mot antingen det koleriska, melankoliska, flegmatiska eller sangviniska hållet. En manodepressiv kan snabbt skifta mellan det sangviniska och det djupt melankoliska, vilket är en implikation av en olycklig obalans inombords. Har utifrån detta stipulerat en egen tes härvidlag: jag tror bannemigjävlar att min abundans av svart galla beror just på det faktum att jag sugit så Satans mycket negerkuk på sistone. Och dåligt betalt får jag också, ren lose-lose-situation.

Henning, kom tillbaka! Jag lovar att du får kalla mig Ronnie Sandahl och tvinga mig att äta balsamvinäger hur mycket du vill i fortsättningen.